Vi använder Cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt.

Vikten av multi-idrottande för att bygga en hållbar ishockeyspelare
2020-06-10 09:20
GötaTranebergs juniorer och seniorer minskar mängden isträning drastiskt under våren och sommaren för att utveckla kvaliteter utanför isen.
Detta är en krönika av klubbens huvudfystränare ,Gustav Claughton. Gustav sköter fysen i klubbens J18, J20 och A-lag sedan sex år tillbaka och han brinner för att utveckla spelarnas hälsa och hållbarhet i deras elitidrottande.

John Tavares är idag lagkapten i Toronto Maple Leafs, en av de mest beryktade ishockeyorganisationerna i världen. John är en av de absolut bästa spelarna i dagsläget och de senaste nio fulla NHL-säsongerna så har han spelat i samtliga matcher full tid utom 35 av dem. Tavares är uppenbarligen en hållbar ishockeyspelare som håller en oerhört hög nivå på isen och anledningen till att jag tar upp det är att han, likt många andra nordamerikaner, var aktiv inom fler sporter som ung. Varje sommar efter ishockeysäsongen så sålde Tavares sina uttjänta hockeyprylar och köpte ny lacrosseutrustning, så att han kunde ha kul i en annan arena med en annan sport med andra kompisar och samtidigt få en fullgod fysträning som han sedan kunde använda på ishockeyplanen. När han väl kom tillbaka till ishockeyträningen var han full av passion och motivation för en ny säsong. På lacrossefältet fick han träna på helt andra saker än det han gjorde på isen men allt han gjorde hade han sedan nytta av. Löpningen, spelförståelsen, riktningsförändringarna, skotten, närkamperna osv.


Nyligen kom en ny studie ut (1) som jämför skador och smärta hos ishockeyspelare på collegenivå i USA. En liknande studie har även gjorts i Sverige och båda tyder på samma sak, tidigt specialiserade ishockeyspelare får nästan alltid höft- och ljumskproblem, vilket talar för att fler idrotter och/eller en väl planerad fysträning är ytterst viktig för en ung och växande ishockeyspelare. Utöver just skadeproblematiken så finns det även mängder med forskning och bevis på att tidig specialisering leder till andra negativa konsekvenser, bl.a ökad stress, prestationsångest och utbrändhet. Ändå så ser vi exempel på spelare (och familjer) som spenderar mängder av pengar på hockeyläger året runt eller som väljer bort fysträningen med laget för att istället köra ett extra ispass med ett äldre eller yngre lag. 


Strategin och besluten som tas är antagligen för att nå framgång. De resonera med alla säkerhet som så att för att bli bra på ishockey så bör man ju träna just ishockey. Visst, så är det ju. En sådan spelare har rimligtvis stora fördelar rent tekniskt på isen i unga år, när spelare dessutom ligger olika till i tillväxt och pubertet m.m., så kortsiktigt så kommer spelaren i fråga blivit väldigt duktig och blir eventuellt aktuell för t.ex TV-pucken, som många strävar efter att nå. Men problematiken i det hela är ju att en sådan spelare inte sällan får diverse problem över tid. Finns passionen kvar för att spela hockey när man har gjort det 12 månader om året upp till gymnasieåldern? Hur mår kroppens strukturer av att vara i hockeysitt och av att jobba i positioner som vi inte är anatomiskt skapta för att vara i? Alldeles för få föräldrar och spelare tänker längre än TV-pucken och hockeygymnasium, tyvärr. Nog finns det ambitioner och målsättningar att nå den absoluta toppen och att kunna livnära sig på ishockeyn men alltför få förstår riskerna man tar eller balansen som krävs i sitt elitidrottande och vikten av att vara hälsosam. 


Det visade sig alltså att spelare som sysslat med fler sporter innan gymnasiet var klart smärtfriare och friskare i höft och ljumske än vad spelare som specialiserat sig tidigt. Tränare i U16 och nedåt bör uppmuntra spelarna till att syssla fler idrotter, om möjligt, men också att träna i en välbalanserad och professionellt upplagd fysträning. För mig är fysträning ett perfekt komplement till ishockeyn. Vi är inte på is, efter avslutad säsong normalt sett i de högre årskullarna, så vi slipper nöta på strukturer som kanske redan har problem och vi utför rörelser och övningar som bidrar till att bygga en god och hälsosam atletisk kropp. Tänker man efter noga så är det vi gör utanför isen väldigt likt andra sporter. Vi sprintar och hoppar, likt friidrottare, och lyfter vår egen kroppsvikt alternativt extern vikt för att kunna hantera krafter och belastning som läggs på vår kropp. Gör man inte det i tidig ålder utan bara fokuserar på att få så många istimmar som möjligt, så talar faktan tyvärr för att den spelaren inte blir så långvarig inom elitishockeyn. 


Jag säger inte att jag har receptet för att producera de bästa ishockeyspelarna, för det är väldigt få som har, jag vet bara en sak och det är att en skadad spelare eller en spelare som har tröttnat på ishockey, inte är bra för någon. En spelare vill givetvis vara frisk och spela ishockey och klubbarna vill ha friska spelare som kan bidra till laget på isen. 


Ju fler som spelar ishockey desto bättre, inte minst ur ett folkhälsoperspektiv. En TV-pucksspelare som tvingas till höftoperationer och slutar innan myndighetsåldern, är inte en bättre spelare än han eller hon som inte spelade i TV-pucken men sedan kämpade sig uppåt och avslutade någonstans på seniornivå efter många roliga år inom idrotten. Dessutom med en fullt fungerande kropp i behåll. Mike Boyle, fd fystränare i Boston Bruins, hade ett bra tips till en hockeypappa som frågade hur hans 9-åriga son skulle fysträna under sommaren för att bli proffs; “Lämna återbud till alla sommarläger förutom ett, där din son har flest vänner. Sen köper du en cykel, fiskeutrustning och en basketboll till honom.”


Gustav Claughton

Fystränare, GötaTraneberg IK & GC Performance


Källor:

1) https://meridian.allenpress.com/jat/article/55/3/232/433878/Early-Sport-Specialization-and-Subjective-Hip-and


 
Våra Sponsorer